Hem » Partinytt » Jimmie Åkessons tal i Almedalen 2014
image_pdfimage_print

Sverigevänner,
Almedalsbesökare,
Det var säkert fler än jag som i söndags kväll lyssnade på Stefan Löfvén när han stod här uppe
och slog an sin ton inför den stundande valrörelsen.
”Låt klockorna ringa, från norr till söder”, sa han och syftade på att kyrkklockorna här i Visby
ringde medan en liten grupp nazister på lördagskvällen värmde upp scenen här åt honom.
”Fascism och rasism ska bekämpas”, dundrade Stefan Löfvén – och där är vi eniga, han och
jag.
Extremism ska bekämpas.
Den må vara brun, svart eller blodröd.
Den må slå åt det ena eller det andra hållet.
Extremism i alla dess former är någonting avskyvärt som ska bekämpas.
Med det kan man inte vara nog tydlig!
Men, sen kunde han inte hålla balansen, den gode Löfvén, när han mot slutet av sitt tal
blandade in Sverigedemokraterna i detta, genom att kalla oss ”rasister”.

Jag är så ofantligt trött på den sortens infernalisk dumhet.

Vet du, Stefan Löfven, överhuvudtaget vad rasism är…
…vad verklig rasism har inneburit för människor världen över, genom historien?
Utnyttja inte de vedervärdigheter, det lidande, det förtryck som miljontals människor har
tvingats utstå på grund av verklig rasism.
Profitera inte på verkliga hjältars, inte sällan dödliga, kamp för frihet, mot rasistiskt förtryck.
Låtsas inte som att du har del i deras kamp – för du vet ingenting om den.
Om du hade vetat någonting om den, så hade du inte uttryckt dig som du gjorde i måndags,
Stefan Löfvén.
Kladda inte ditt kladdiga kladd på historiens hjältar och deras mod, genom fega påhopp på oss
för att du saknar riktiga argument.
Sluta använda andra människors lidande för att motivera en invandringspolitik i Sverige som
har gått alldeles galet.
Sluta kalla oroliga, ansvarskännande människor för något de inte är.

Sverigevänner,
Låt oss slå fast några självklarheter:
Det är inte rasism att bekämpa könsstympning av fullt friska barn.
Det är medmänsklighet.
Det är inte rasism att motarbeta våld och förtryck som utövas i hederns namn.
Det är medmänsklighet.
Det är inte rasism att vilja rikta flyktinghjälpen till det stora flertalet nödställda flyktingar
världen över.
Att vilja hjälpa fler.
Det är medmänsklighet.
Det är inte rasism att ställa krav på dem som kommer till vårt land och tänker sig en framtid
här.
Det är medmänsklighet.
Det är inte rasism att motverka den splittring och den segregation som har skapats genom en
ansvarslös politik.
Det är medmänsklighet.
Det är inte rasism att prioritera omsorgen av de äldre, som har byggt det här landet åt oss,
framför resursslukande, kostsam massinvandring.
Det är medmänsklighet.
Det är inte rasism att vara Sverigevän.
Det är medmänsklighet.
(Låt oss slå fast det!)

Sverigevänner,
Almedalsbesökare,
Det här med ”låt klockorna ringa” hamnar i lite annat ljus när man förstår vad Stefan Löfven
egentligen syftar på, men det får mig osökt att tänka på Nyårsklockan och Jan Malmsjö.
(För vissa av er kanske det är Jarl Kulle eller någon ännu tidigare…):
”Ring klocka ring /…/ Ring in det nya, ring ut det gamla /…/ Ring ut vad dödsdömt räknar
sina dagar” osv…
Den signalen tycker jag att vi ska skicka till både Löfvén och Reinfeldt den 14 september!
Sverigevänner,
Ring in förnuft och ansvar, ring ut de gamla trötta partierna.
Låt klockorna ringa, från norr till söder…

EU-VALET
Det har snart gått fyra år sedan valet och vårt historiska riksdagsinträde.
Ni minns hur det lät före valet.
Om vi kom in i riksdagen så skulle börsen krascha, räntorna skulle chockhöjas, kronan skulle
störtdyka.
Vi skulle få parlamentariskt kaos.
Tomten skulle inte komma på julafton…
Nu, fyra år senare, vet vi att inget av det där blev verklighet (om någon nu verkligen trodde
det).
Det har jag redan tidigare konstaterat från den här scenen.
Nu, fyra år senare, vet vi istället att allt fler väljare uppskattar vårt deltagande i svensk politik.
Att döma av opinionsmätningarna är vi idag nästan dubbelt så stora som för fyra år sedan…
…och jag tror att till och med de allra värsta belackarna från 2010 har tvingats inse att
Sverigedemokraterna har kommit för att stanna.
Om inte annat, så gav EU-valet oss en bekräftelse på det.

Nu är i och för sig EU-valet speciellt på det sättet att man röstar utifrån lite andra premisser
än i ett riksdagsval, men för oss är det bara ett gott tecken.
Vi vet av erfarenhet att vi är det parti som har allra svårast att få våra väljare till vallokalerna i
samband med EU-val
– och trots det –
…trots att oddsen var emot oss, så fick vi ett resultat en bra bit över åtminstone mina
förväntningar.
Det är fantastiskt, Sverigevänner!
Det gör mig oerhört glad, oerhört stolt att vi lyckades åstadkomma ett så fantastiskt resultat.
Stort tack till alla som kämpade i den kampanjen…
– och inte minst –
…stort tack till alla som faktiskt tog sig till vallokalerna och la sina röster på oss.
Stort tack!

Om EU-valet var en välkommen bekräftelse på att vår tillväxt i väljaropinionen har varit
verklig, så visade det också en annan sak.
Vi ser nya konfliktlinjer i svensk politik.
Vi ser hur tyngdpunkten i debatten har förflyttats.
Vi ser hur våra framgångar föder motreaktioner.
Vi se hur vänstern tenderar att radikaliseras.
Och vi ser hur våra ideologiska motpoler också växer som en reaktion på att vi växer.
Att en annan av valets vinnare, Feministiskt initiativ, byggde stora delar av sin valkampanj på
att kasta smuts på oss är ett tecken på att vi utgör ett slags centrifugalkraft i svensk politik.
Samma sak med Miljöpartiet, som valde att ägna en betydande del av sin valspurt åt att
bemöta vår kampanj mot det hitresta EU-tiggeriet.

Tiggerikampanjen måste jag förresten säga var en av de mest lyckade kampanjer vi någonsin
genomfört.
Och med ett väldigt konkret resultat, dessutom.
De senaste åren, i takt med att fenomenet med det hitresta tiggeriet har växt i omfattning, är
det många som har lyft frågan om hur vi ska komma tillrätta med det.
I riksdagen har politiker från flera andra partier ställt frågor och lagt förslag om att på olika
sätt stoppa det organiserade tiggeriet.
Vi har hört poliser och andra myndighetspersoner vittna om hur tiggeriet ser ut och hur det
går till.
Överhuvudtaget har debatten förts utifrån perspektivet, att det hitresta tiggeriet till stora delar
är organiserat, människor utnyttjas, och det är ett allvarligt problem.
Sen kom vi.
Vi satte upp en affisch i Stockholms tunnelbana med texten:
”Det är dags att stoppa det organiserade tiggeriet på våra gator”.
Och vips, så fanns inte det problemet längre.
Det fanns överhuvudtaget inget organiserat tiggeri, hävdade nu alla.
(Även de som tidigare sagt sig vilja bekämpa det.)
Vi lyckades alltså avskaffa ett stort samhällsproblem bara genom att sätta upp en affisch.
Vi måste vara Sveriges, ja, kanske världens mest effektiva parti.
Visst är det härligt?
Och varför stoppa där, när det går så bra?
Jag har nu, med anledning av det här, uppdragit åt partiets kommunikationsavdelning att inför
höstens val ta fram en ny affisch med texten
”Det är dags att utrota krig, fattigdom och svält världen över”.
Eventuellt gör vi en affisch om arbetslösheten också, när vi ändå håller på…

Sverigevänner,
Almedalsbesökare,
Det har varit en vinter och en vår som har präglats av både gamla och nya oroligheter runt om
i vår omvärld.
Rysslands aggressiva hållning är väl kanske inte någonting nytt, men den har fått ny aktualitet
i och med händelserna på Krim och i östra Ukraina.
Det här påminner oss om vårt ganska utsatta, geopolitiska läge…
…om hur viktigt det är att förstå sin omvärld, att inte vara naiv, att hela tiden vara förberedd
på vad som kan hända.
Inte idag, men i en nära eller kanske till och med en avlägsen framtid.
Vi behöver stärka vår försvarsförmåga.
Vi behöver fokusera våra resurser på ett nationellt existensförsvar – ett som är värt namnet.
Det är där vi ska lägga fokus i fösvarspolitiken.
Parallellt med detta fortsätter konflikten i Syrien, och den har nu dessutom spridit sig till Irak.
Det kan vara svårt att ta in de vidrigheter som försiggår i den här konfliktens spår.

I våras besökte jag och några kollegor Jordanien och flyktinglägret Za’atari, som ligger en bit
utanför Amman.
Där lever nästa 100 000 syriska flyktingar.
Vi fick ta del av flera livsöden, flera berättelser så vidriga att de var närmast omöjliga att
förstå.
Berättelser om bombade hus, mördade, lemlästade släktingar, grannar.
Det blir så oerhört gripande, så oerhört påtagligt när man sitter öga mot öga med någon som
upplevt detta fasansfulla på riktigt – och dessutom alldeles nyligen.
Och det, om något, stärkte mig i min uppfattning om att vi snarast behöver en mer humant
inriktad flyktingpolitik.
En humant inriktad flyktingpolitik är inte en tävling i att bevilja flest permanenta
uppehållstillstånd.
En humant inriktad flyktingpolitik är inte ett sätt att öka arbetsutbudet i Sverige.
Människor på flykt är inte maskotar för välbärgade svenskar med dåligt samvete.
De är människor.
En humant inriktad flyktingpolitik är inte ett medel för att experimentera med förvridna,
verklighetsfrämmande samhällsteorier som splittrar och sliter isär välfungerande samhällen.
En humant inriktad flyktingpolitik är inte ett sätt för enskilda, cyniska, skrupelfria näringsidkare att
tjäna en massa pengar.
Flyktingpolitik handlar om att hjälpa.
Om att hjälpa så många nödställda människor som möjligt.
Det är vad flyktingpolitik handlar om.

INVANDRING
Sverigevänner,
Almedalsbesökare,
Som ni förstår vänder jag mig emot den idag rådande uppfattningen att flyktingpolitik och
invandringspolitik har ett slags naturlagsbundet samband.
Låt mig vara extra tydlig med det här:
Vi hjälper mycket få av världens nu över 50 miljoner flyktingar genom invandring till
Sverige.
Även om vi redan har EU:s mest extrema politik på invandringsområdet…
(Vi har verkligen det, EU:s mest extrema invandringspolitik.
Nya siffror från Eurostat visar att Sverige var det EU-land som under 2013 gav flest positiva
asylbeslut.
Inte per invånare, utan i reella tal – före Tyskland, före Frankrike.)
Men även om vi skulle flerdubbla vårt redan omfattande mottagande här, så skulle det ändå
inte göra någon skillnad, knappt ens på marginalen.
Det är därför jag är så oerhört kritisk mot dem som ständigt mäter medmänsklighet…
…hur bra vi är på att hjälpa…
…genom att titta på antalet beviljade asylansökningar.
Det måttet säger nämligen mer om hur många vi inte förmår hjälpa, för att vi prioriterar fel.
En missriktad, ineffektiv flyktingpolitik här…
…en politik som bland annat går ut på att regeringen tar pengar från biståndet och lägger på
bostäder och bidrag till asylanter i Sverige…
…en sådan politik drabbar miljoner nödställda flyktingar i krisernas omedelbara närområde.
Det stora flertalet flyktingar drabbas.
Och det är inte bara världens flyktingar som drabbas.
Det i förhållande till vårt lands storlek stora asylmottagandet innebär en enorm påfrestning på
det svenska samhället.
Det sliter isär Sverige genom segregation och utanförskap.
Det begränsar våra möjligheter att upprätthålla och utveckla välfärden.
Det går ut över svaga och utsatta grupper i Sverige…
…de människor som inte har möjlighet att flytta från problemen eller att köpa sig den service
och välfärd de behöver.
Den ansvarslösa politiken drabbar dem.

Så, vad eller vem är denna extrema invandringspolitik egentligen bra för?
Det nya nu – som man påstår – är att vi tjänar på den stora invandringen, på att vi blir fler.
”Vi blir fler som jobbar”, påstår Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.
Och det är förvisso sant.
Sysselsättningen har ökat, runt 200 000 nya jobb sedan den här regeringen tillträdde.
Men vad man glömmer att berätta i det sammanhanget är att befolkningen under samma
period har ökat med dubbelt så många människor…
…och att det är det som är förklaringen till att arbetslösheten inte sjunker, trots ökad
sysselsättning…
…att arbetskraften – arbetsutbudet – genom stor invandring ständigt fylls på, i snabbare takt
än jobben tillkommer.
Vi tjänar inte på en sådan politik.
Tvärtom, invandringen är själva förklaringen till att arbetslösheten ligger kvar på så höga
nivåer.
”Nej, men det är möjligt att invandringen innebär en kostnad nu, men vi tjänar på det – på
lång sikt”, påstår man då.
Men vad bygger man egentligen det på?
Vi har ju haft stor asyl- och anhöriginvandring i flera decennier, och hittills pekar ingenting
på att deras teorier stämmer med verkligheten.
Och det är ganska naturligt, eftersom man inte förmår matcha befolkningstillväxten med jobb.

Det är någon månad sedan nu som Sandvikens kommun presenterade en rapport som påstods
visa att kommunen tjänar en halv miljard på invandringen.
En som snabbt var ut för att vinna poäng på detta var Sveriges egen Bagdad Bob,
desinformationsminister Erik Ullenhag.
På Twitter skrev han:
”Sandviken påminner om att vi också blir rikare av öppenhet.”
Det var bara det att alltihop var fel.
Rapporten stämde inte.
Ren och skär lögn.
Man hade valt att bortse från 70 procent av de offentliga utgifterna (och att man
överhuvudtaget hade räknat alldeles galet).
Men – som vanligt – det viktiga är att få fram fördelaktiga siffror, inte vad som är med
verkligheten överensstämmande.

Samma sak när det gäller utanförskapet.
För ett antal år sedan släppte Folkpartiet en rapport som man kallade Utanförskapets karta.
Den riktade skarp kritik mot Socialdemokraterna på grund av just växande utanförskap.
1990 fanns det, enligt rapporten, bara 3 stycken utanförskapsområden i hela landet.
2006 hade antalet växt till 156.
Folkpartiet sa sig ha receptet för att vända denna utveckling.
För några veckor sedan släppte tankesmedjan Den Nya Välfärden tillsammans med
nationalekonomen Tino Sanandaji en uppdaterad version av Utanförskapets karta.
Förordet till denna uppdaterade rapport är skrivet av Mauricio Rojas…
…samma person som låg bakom Folkpartiets ursprungliga rapport.
Låt mig citera kort ur Rojas aktuella förord:
”Tino Sanandaji har dokumenterat Folkpartiets och borgerlighetens misslyckande med
att vända den utveckling som dömer allt fler nya och gamla svenskar till ett liv i utanförskap.
Utanförskapsområdena fortsatte att växa mellan 2006 och 2012, då det fanns 186
utanförskapsområden spridda runt om i Sverige.
Samma år bodde 566 000 personer i dessa områden, en ökning med 16 procent i jämförelse
med siffran för 2006!
Tino Sanandaji har använt samma metodologi som jag utarbetade vid framtagningen av
Utanförskapets karta 2004 och som också användes för de förnyade versionerna av kartan
2005, 2006 och 2008.
Dataunderlaget är också detsamma.
Därför är hans resultat fullt jämförbara med de tidigare kartornas.”
Regeringen, och i synnerhet Folkpartiet, har alltså misslyckats kapitalt med det man såg som
sitt viktigaste uppdrag för åtta år sedan.
Utanförskapet har ökat.

Trots hög svansföring, trots alla integrationspolitiska insatser, trots ”den största
integrationspolitiska reformen på 25 år”.
Utanförskapet har ökat.
Nu ska det i ärlighetens namn framhållas att även Folkpartiet själva presenterade en
uppdaterad version av Utanförskapet karta bara någon dag efter Sanandaji.
I den hävdar de att antalet utanförskapsområden har minskat med ett (1) sedan 2006 och att
den nedåtgående trenden därmed är bruten.
Det visade sig dock att de ändrat sin metodik och de geografiska gränsdragningarna jämfört
med tidigare rapporter.
Men även om vi nu ponerar att Folkpartiets egen rapport hade varit korrekt så kan man
konstatera att det knappast är något att skryta med.
Om antalet utanförskapsområden ska fortsätta att minska med ett område var sjätte år så
kommer det att ta nästan 1 000 år innan man fullt ut gjort upp med utanförskapet.
Det kanske vore en slogan för Ullenhag att köra i valrörelsen?
– ”Rösta på Folkpartiet! Med vår integrationspolitik lovar vi att avskaffa utanförskapet år
3014…”

Sverigevänner,
Det är hög tid att befria Erik Ullenhag och Folkpartiet från det ansvar man uppenbarligen inte
klarar av att hantera.
Det är hög tid att vi på allvar förändrar invandrings- och integrationspolitiken i grunden.
Att vi begränsar asyl- och anhöriginvandringen.
Att vi ställer krav på de som kommer som nya till vårt land – krav på egen försörjning, krav
på anpassning.
Men också att vi ger dem möjlighet till det, att vi en gång för alla kommer bort från den här
splittrings- och segregationspolitiken…
…och börjar återskapa ett sammanhållet Sverige!
Ett sammanhållet Sverige, som absolut kan – och ska – välkomna nya medborgare med ärligt
uppsåt i gemenskapen…
…men som samtidigt har så mycket självrespekt, att vi kan – och ska – säga ifrån när gränsen
för vår förmåga att hantera situationen har passerats.
Vi tror på sammanhållning – inte splittring, segregation och utanförskap.

ÄLDRE
Jag har, som många av er säkert känner till, ägnat större delen av vintern och våren åt att resa
runt i landet, besöka arbetsplatser och verksamheter, träffa människor, tala till och med folket.
Särskilt under EU-valkampanjen blev det extra tydligt hur brännhet frågan om pensionärernas
ekonomiska villkor faktiskt är.
Pensionärsskatten var en het fråga redan för fyra år sedan, och inget har hänt.
Det är fullt förståeligt att den är ännu hetare nu.
Det kokar ute i landet inför denna orättvisa.
I debatten blir det lätt så att pensionärerna framställs som en homogen grupp.
Så ska det givetvis inte vara.
Pensionärerna är en homogen grupp lika lite som Ungdomarna eller Invandrarna är det.
Det är en i högsta grad heterogen grupp, med olika behov, intressen och erfarenheter.
Det finns en grupp av pensionärer som i det här sammanhanget är särskilt utsatt.
Det är de hundratusentals äldre – företrädesvis kvinnor – som lever med små, eller till och
med mycket små marginaler.
För dem kan politiken verkligen göra skillnad.

I en mindre ort i Norrbotten träffade jag en dam i 80-årsåldern som var så bekymrad.
Inte i första hand för sig själv, utan för sin sjuka katt.
Och det kan ju låta banalt, kanske, för vissa, men för den här kvinnan var kanske katten vara
hennes närmaste vän.
Och hon hade sparat, hon hade till och med låtit bli att hämta ut vissa av sina egna mediciner
för att kunna hjälpa katten…
…men nu hade doktorn sagt åt henne att hon inte får göra så, och då visste hon inte vad som
skulle hända med katten.
(Nu tycker jag förvisso väldigt mycket om katter, men…)
Poängen här är väl egentligen inte katten, utan att en gammal människa som levt ett helt liv i
vårt stolta välfärdssamhälle…
…sannolikt fostrat en familj och på andra sätt bidragit till andras välfärd…
…att hon nu tvingas till sådana här svåra prioriteringar, därför att det samhälle hon tjänat inte
är kapabelt att ge henne en vettig pension.
Det, Sverigevänner, är en stor skam.
Vi ska inte låta det förbli så.

Sverige är unikt.
”Blott Sverige svenska krusbär har…”, även om jag, till skillnad från dikten, kan uppskatta
också andra delar av världen.
(Särskilt i andra delar av världen…)
Vi har mycket att vara stolta över, och när jag säger ”vårt stolta välfärdssamhälle” så må det
låta ironiskt, men jag menar det faktiskt, egentligen.
Jag tycker väldigt mycket om tanken på hur vårt välfärdssamhälle är utformat och tänkt att
fungera.
Och jag tycker lika illa om när det inte fungerar så som det är tänkt.
Finns också sådant som vi inte kan vara särskilt stolta över.
”Blott Sverige straffbeskattning av pensionärer har…”
Ingen annanstans, åtminstone inte i vår del av världen, blir man straffbeskattad i samma stund
som man går i pension.
Ingen annanstans, åtminstone inte i vår del av världen, beskattas pension högre än lön.
(Däremot är det ganska vanligt att man i andra länder beskattar pensionärer lägre än
löntagare.)
Pensionärsskatten är en styggelse, en skamfläck på vårt stolta välfärdssamhälles banér.
Jag lovar – Sverigevänner, Almedalsbesökare, TV-tittare – att om vi får inflytande efter
höstens val…
…så kommer en snabbt avskaffad pensionärsskatt ligga högst upp på vår reformagenda.
Det är ett av våra viktigaste vallöften.
Vi förverkligar det genom att omprioritera, genom att prioritera välfärd framför
massinvandring.
Vi förverkligar det genom att omfördela flera av regeringens mest misslyckade reformer, som
halverad krogmoms.
Vi förverkligar det genom i högre grad beskatta storbankernas enorma miljardvinster, som
idag möjliggörs genom att skattebetalarna står för säkerheten.

Sverigevänner,
Vi har viljan, vi har prioriteringarna och vi har pengarna.
Nu avskaffar vi pensionärsskatten!
Nu hörde vi för knappt en vecka sedan Socialdemokraterna lova att avskaffa den här
skatteklyftan mellan lön och pension…
– och det är förstås bra –
…men precis som inför förra valet, så är det brasklapp på brasklapp på brasklapp…
Den faktiska satsning som Socialdemokraterna presenterade är i praktiken väldigt begränsad.
Man lovar att göra lite redan i kommande budget.
Sen ska man göra lite till ”när man har råd”, kanske 2016, kanske senare.
Hela skatteklyftan ska man däremot inte ta bort förrän man nått sitt mål om lägst arbetslöshet
i EU, d v s 2020.
(Enligt spådamerna på Sveavägen 68.)
(Märk väl, OM man når sitt arbetslöshetsmål – vilket kanske inte är så troligt att man gör
alls…)
(Vi kanske ska slå vad om vem som hinner först?
Folkpartiet med att avskaffa utanförskapet…
…eller Socialdemokraterna med att avskaffa pensionärsskatten.
PÅ RIKTIGT

Och, så här är det ju alltid.
Man lovar en massa saker – från vänster till höger – men löftena saknar verklig substans.
De betyder inget.
Såhär i valtider funderar jag ganska mycket på det här med hur vi ska lyckas övertyga så
många väljare som möjligt att rösta på just oss.
Varför ska man göra det?
Vad är det som skiljer oss från övriga partier?
Givetvis skiljer vi ut oss politisk – både sakpolitiskt och ideologiskt.
Och för många väljare är det såklart viktigt, kanske särskilt sakpolitiken.
Vilka prioriteringar vi vill göra jämfört med de andra partierna.
Det är självklart ett avgörande skäl.
Men, min känsla är också att det är inte bara ideologi och politiska förslag som skiljer oss från
de båda traditionella blocken.
– När Socialdemokraterna – och även andra partier – nu igen (för vilken gång i ordningen, vet
jag inte) pratar om att avskaffa den här orättvisa straffbeskattningen av pensionärerna, så har
det hittills stannat vid just prat.
Det blir inget av det.
När vi pratar om att avskaffa pensionärsskatten, då budgeterar vi för det, vi skjuter till de
pengar som behövs.
Vi gör det – på riktigt!

– När de borgerliga partierna säger att de ska bekämpa arbetslöshet och utanförskap, så gör de
i själva verket tvärtom…
…de ökar arbetslösheten, ökar utanförskapet genom att ta hit mer arbetslöshet och mer
utanförskap.
Och sen har de mage att skryta med siffror som skulle få varje ansvarskännande politiker att
skämmas.
När vi säger att vi ska bekämpa arbetslösheten och utanförskapet…
…så menar vi det – på riktigt!
– När Socialdemokraterna nu i 13 år har lovat rätt till heltid i offentlig sektor, så skjuter man
inte till några pengar för att möjliggöra det…
…utan man skjuter istället frågan framför sig, lägger över ansvaret på andra.
(tidigare på redan hårt ansatta kommuner, och nu senast på arbetsmarknadens parter).
När vi säger att vi vill öka möjligheten till heltid (och till deltid, för den delen) i offentlig
sektor, så skjuter vi till de pengar som behövs.
Vi gör det – på riktigt!
– När nästan alla andra partier nu, mot bakgrund av vad som sker i vår omedelbara närhet,
ropar efter ett starkare försvar…
…så ska vi komma ihåg hur de alla har låtit och agerat under de senaste 20-25 åren…
hur de har använt försvaret som ett slags budgetregulator, skurit ner och slagit sönder,
gemensamt och i samförstånd…
…istället för att slå vakt om vår nationella försvarsförmåga.
När vi pratar om att stärka försvaret, så anslår vi pengar för det, vi menar det.
Vi gör det – på riktigt!
– När Moderaterna för ett antal år sedan hade en kampanj där man sa ”Vi älskar Sverige” så
var ju inte det sant.
Det finns överhuvudtaget ingenting i Moderaternas politik som pekar i den riktningen.
De älskar inte Sverige.
Det var bara ord.
När vi säger att vi älskar Sverige, så menar vi det – på riktigt!

Jag skulle kunna fortsätta den här uppräkningen länge, därför att de andra partierna, de pratar
så oerhört mycket, lovar så oerhört mycket…
…men sen blir det inget.
Det blir bara tomt prat.
En massa taktik, strategi, ett spel.
Allt är ett spel.
Det blir inget på riktigt.
Vi älskar Sverige – på riktigt!
Vi är Sverigevänner.
Vi vill slå vakt om Sverige som fri och självständig nationalstat…
…slå vakt om det som gör vårt land unikt, som gör vår nation unik.
Slå vakt om det som skapats och förädlats här i generationer.
Och vi skäms inte för att vi älskar Sverige.
Vi tycker att det är helt naturligt.
Det betyder inte att vi tycker illa om eller föraktar sådant som inte är en del av Sverige.
Man hatar inte andra familjer bara för att man älskar sin egen.
Det är en helt tokig och bakvänd logik, och den logiken är lika tokig när det gäller kärlek till
sitt land.
Vi hatar inte.

Det är inte vi som står för hatet i den svenska debatten.
När ögonen hos våra motståndare…
– de svartklädda extremisterna, radikalerna, revolutionärerna –
…när deras ögon lyser av genuint hat, så lyser våra ögon av stolthet och vördnad.
Stolthet och vördnad inför de som kom före oss och gav oss dessa fantastiska förutsättningar.
Vi är Sverigevänner – och vi älskar Sverige – på riktigt!
Sverigevänner,
Vi är på riktigt.
Vi menar det vi säger – och vi menar det på riktigt!
VALET
När vi nu om några veckor går in i valrörelsens hetta, så är det som ett stort parti, som en kraft
att räkna med, som en verklig utmanare.
Det betyder inte att vi kommer att få något gratis.
Tvärtom.

Vi kommer att få se en smutskastningskampanj av aldrig skådat slag…
…helt enkelt för att vi fortsätter växa, fortsätter locka nya väljargrupper, fortsätter säga sånt
som man enligt de andra partierna och ett närmast totalt enigt svenskt medieetablissemang
inte får säga.
Åtminstone inte utan att det får konsekvenser.
Och det retar dem att vi inte bryr oss.
Det retar dem att vi, om jag tillåts vara övertydlig, struntar fullständigt i deras förljugna
floskler, hittepåstatistik och glåpord.
Vi bryr oss inte.
Och det retar dem kanske ännu mer…
…att vi inte ens bryr oss om att det retar dem att vi inte bryr oss.
(Nu blev det kanske lite rörigt).
Ja, det kommer att bli smutsigt och riktigt obehagligt stundtals.
Men det är värt det.
Jag älskar valrörelse, sverigedemokrater älskar valrörelse.
Vi älskar samtalen, torgmötena och debatterna.
Det ligger i vår natur.
Och vi älskar valnatten.
Det är en skön känsla man får av att växa lite till varje gång, att aldrig stå still.
Att alltid, när dammet har lagt sig, visa sig ha knäppt såväl olyckskorpar som politiska
motståndare på näsan.

Visst är det ett faktum att man inte kan växa i evighet…
…och visst kommer vi någon gång i framtiden att få uppleva motsatsen.
Men med största sannolikhet inte nu – inte på länge än.
Trots att jag har en stark känsla av att våra politiska motståndare…
…framförallt på den yttersta vänsterkanten…
…kommer att passera anständighetens gräns i ännu högre grad än tidigare…
…vill jag passa på att vädja till de andra partierna att vara lika tydliga som jag själv är när det
gäller synen på yttrandefrihet och respekt för demokratins spelregler.
Jag är tydlig med, att i vårt parti har man inget att hämta om man använder eller ens försvarar
hot och våld som politisk metod…
…om man vill försöka sabotera andras möjligheter att tala fritt.
Då har man inte i vårt parti eller vårt ungdomsförbund att göra.
Då får man söka sig någon annanstans.
Jag önskar att övriga kunde vara lika tydliga.
Jag önskar att Gudrun Schyman kunde vara lika tydlig.
Jag önskar att Stefan Löfvén kunde vara lika tydlig.
Jag önskar att Jonas Sjöstedt kunde vara lika tydlig.
– i såväl ord som, märk väl, i handling.

Sverigevänner,
Almedalsbesökare,
När det bara två och en halv månad kvar.
Låt klockorna ringa, från norr till söder.
Ring klocka ring.
Ring in det nya som är på riktigt, ring ut det gamla, falska.
Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar…