Hem » Opinion » Därför ville inte SD anta klimatavtalet

Därför ville inte SD anta klimatavtalet

image_pdfimage_print

I nyhetsflödet har man i dagarna kunnat läsa om att alla utom SD sade ja till klimatavtalet från Paris. Varför, kan man då fråga sig. Det korta svaret är att avtalet i sig är urvattnat och oproblematiskt och innehåller ändå en del bra saker men att det är beslut i det Europeiska rådet som avgör vilka konsekvenser avtalet får för svensk del. Beslut i Europeiska rådet angående ansvarsfördelningen inom EU är ännu inte fattat varför vi inte tycker att det var rätt att ta det här beslutet nu. Det kan också vara bra att belysa vad avtalet som kallats ”bindande”, ”historiskt” och ”avgörande” egentligen handlar om.

Klimatavtalets viktigaste komponent är frivilliga åtaganden om utsläppsminskningar som för många länder faktiskt handlar om kraftiga utsläppsökningar. Kina har till exempel lovat att fortsätta att öka utsläppen till 2030 och för närvarande beslutar Kina i genomsnitt om byggande av ett till två nya kolkraftverk varje vecka. En annan stor utsläppare är Indien. Indien har valt att koppla sina utsläppsmål till sin bruttonationalprodukt. Till saken hör att tillväxten är mycket hög i Indien och om den fortsätter att vara hög så kommer även Indiens löfte att i praktiken handla om ökade utsläpp. Man kan fortsätta med andra stora utsläppare där man ser liknande mönster.

Vad avtalet innehåller är två olika temperaturmål, som slår fast att den globala medeltemperaturen inte ska öka mer än två grader och helst maximalt 1,5 grader. Eftersom ingen med någon säkerhet vet hur temperaturen varierar med ökad mängd växthusgaser i atmosfären är ett sådant mål problematiskt och det är för mig uppenbart att det enbart har symbolisk betydelse, för att kunna säga någonting konkret till vanligt folk som undrar vad detta avtal egentligen handlar om.

Sedan har vi frågan om huruvida avtalet är bindande, vilket regeringen och EU påstår. Ska något vara bindande är det normala att det återfinns sanktionsmöjligheter vid brott mot avtalet. Sådana saknas dock helt varför jag inte tycker det är rimligt att kalla detta för ett bindande avtal. Eftersom det heller inte återfinns något om hur utsläppen ska minskas av länderna är det heller inget riktigt utsläppsminskningsavtal. Däremot är det ett avtal som kan bidra till att förbättra samarbetet för klimatpolitiken globalt och det är naturligtvis positivt. Det kan i sammanhanget vara värt att nämna att USA hade som ett krav för att det skulle bli överenskommelse att avtalet inte skulle bli bindande. Eftersom USA inte betraktar avtalet som bindande och menar att avtalet inte förbinder USA till något man redan förbundit sig till i andra avtal har Barack Obama kunnat skriva under avtalet utan att förankra det i kongress och senat.

Att avtalet inte ska klubbas igenom innan alla beslut på EU-nivå är fattade var även regeringen och Alliansen överens om när klimatministern besökte Miljö- och jordbruksutskottet i våras. EU-länderna har gemensamt tagit på sig att minska utsläppen med 40 procent till 2030 och nu återstår det beslut om hur denna börda ska fördelas på EU-länderna. Det är genom det beslutet vi vet hur mycket våra utsläpp måste minska och vi kan beräkna de samhällsekonomiska kostnaderna.

Enligt EU-kommissionens förslag till bördefördelning är Sverige det land inom EU som ska minska sina utsläpp mest. Enligt samhällsekonomiska analyser som regeringen låtit göra kommer detta fram till 2030 påverka BNP negativt med 2 procent. Det motsvarar en bit över 80 miljarder kronor. Det liggande förslaget från EU-kommissionen som ännu inte är beslutat innebär samtidigt att länder kommer att kunna öka sina utsläpp. Man kan konstatera att regeringen genom att frivilligt ta på sig de mest ambitiösa och kostsamma utsläppsminskningar nu bidragit till att vissa länder i EU kommer att kunna öka sina utsläpp samtidigt som andra kommer att kunna minska dem mindre. Det är vad regeringen genom denna besynnerliga förhandlingsstrategi ser ut att lyckas åstadkomma.

Sverigedemokraterna står upp för en effektiv klimatpolitik, som bygger på att vi på ett kostnadseffektivt sätt globalt ska arbeta för att möjliggöra utsläppsminskningar. Sverige har redan tagit ett väldigt stort ansvar på området.

Det är för oss problematiskt att beslut på EU-nivå, i efterhand, kommer att bifogas detta avtal. Det är beslut som tas i stängda rum på EU-nivå i Europeiska rådet utan debatt i Sveriges riksdag. Vi landade därför i ståndpunkten att vi säger nej till avtalet nu för att regeringen sedan ska kunna återkomma till riksdagen när alla konsekvenser för svensk del är kända.

Martin Kinnunen (SD), miljöpolitisk talesperson