Hem » Opinion » Krönikor » Krönika: Vart tog färgblindheten vägen?

Krönika: Vart tog färgblindheten vägen?

image_pdfimage_print

Jag snubblade över en intressant text i förra veckan. Den är skriven av en ung, svart amerikanska och har den engelska rubriken ”I’m tired of supressing myself to get along with white people” (översatt: Jag är trött på att undertrycka mig själv för att komma överens med vita människor).

Den handlar om hur författaren, Priscilla Ward, träffat sina nya rumskompisar på Craigslist, ungefär motsvarande Blocket, och sen ska spendera ett år i en fyrarumslägenhet i New York med två vita killar och en person från Kina. Den sistnämnda är uppenbarligen helt ointressant för författaren – läsaren får inte ens veta vad personen i fråga har för kön eller hur de två kommer överens.
Författarens upplevda problem börjar vid lära-känna-varandra-middagen där hon tar upp det som vid den tiden pågick i Ferguson. En svart ung man hade blivit skjuten av en vit polisman och hela samhället protesterade och demonstrerade. En av de vita rumskamraterna svarade när hon nämnde Ferguson, ”Vad är det som händer i Ferguson? Jag hörde att någon ung blev skjuten eller nåt sånt?”. Och här tar författaren avstamp i beskrivningen av alla sina känslor av att vara annorlunda och inte passa in.

Hon berättar om sin uppväxt i ett trevligt svart område, i en kärnfamilj, med hemskolning, sen utbildning vid ett helsvart college. När hon kom till New York fick hon jobb på en svart tidningsredaktion där chefen var så trygg att Priscilla Ward liknar henne vid en moster. Hon skriver att hennes omgivningar kändes lika bekväma som mormors söndagsmiddagar.

Vid denna konfrontation med verkligheten i ett mångkulturellt samhälle, att vi inte har samma referenser eller pratar på samma sätt, att vi inte har samma humor eller tycker att samma nyheter är viktiga, att vi inte äter samma mat med samma vanor, att vi inte lyssnar på samma musik eller läser samma författare, reagerar Priscilla Ward med att vilja krypa tillbaka till sitt svarta mini-universum där hon kände sig trygg. Hon oroar sig för vad mer hon kommer att behöva förklara för sina vita rumskompisar: sitt hår, maten hon äter, varför hon lyssnar på vissa svarta artister. Hon upplever att det är utmattande att behöva undertrycka sin ”svarthet” (blackness i originaltexten) i sitt eget hem. Hon blir deprimerad av att byta ut sitt ”svarta” språk, sättet att till exempel hälsa på svarta vänner är tydligen inte detsamma som att hälsa på vita, för hon ersätter sina vanliga fraser med tråkiga neutrala ord.

För att sammanfatta kan man säga att Priscilla Ward är oerhört upptagen av rastillhörighet och börjar efter ett tag prata i kod, som hon uttrycker det. När hon pratar i telefon med sina föräldrar säger hon inte längre ”vita” utan ”de”.

Nu kan inte USA riktigt jämföras med Sverige, då USA byggdes som en mångkulturell stat från första början, och Sverige är en homogen nationalstat med långt längre historia. Men vårt Sverige förändras i rask takt och inte alla svenskar älskar det eller känner sig bekväma med det.

Jag ska ärligt säga att jag förstår författarens känslor och tankar. Jag förstår hur det känns att längta tillbaka ett tryggt mini-universum där man förstod andras sätt att prata, där de flesta förstod ens referenser, där maten på bordet var självklar för alla, om vi ska förenkla det lite.

Men om vi tar Priscilla Wards text, skriver om den i de delar där det handlar om bakgrunden och byter ut ”vit” mot ”svart”, vad händer då? Blir texten hyllad? Blir författaren gullad med och uppburen som en stark kvinna? Jag undrar återigen varför det är ok att se vita som dumma, ignoranta förtryckare utan att samhället där även vita ingår, till och med är i majoritet, protesterar mot den bilden och visar på allt man faktiskt gjort just för att stävja alla sorters diskriminering. Varför pratar inte vita om att man faktiskt har bidragit på många sätt för att göra våra samhällen till platser där man kan leva sida vid sida oavsett hudfärg? Fast jag vet egentligen svaret. Det beror dels på att man för alltid och alltid kan dra upp kolonialisering och slavhandel för att lägga kollektiv skuld på alla vita (även om det nu var andra svarta som faktiskt sålde slavar, men det talar vi tyst om), dels på att argumentet ”Så vi ska alltså vara tacksamma mot vita för att de hjälpt oss stackars svarta?!” ofelbart kommer upp. Och så är ännu en omgång av rasismanklagelser igång.

Jag är uppfostrad med att inte se hudfärg – att hudfärgen inte säger något om en människa. Valet av SD som mitt parti har aldrig varit svårt, vi är ointresserade av ditt utseende och desto mer intresserade av dina värderingar och din kultur. Att de så kallade antirasisterna nu gör hudfärg till en jättefråga, delar upp människor i termer av vita och rasifierade, känns helt absurt. Att utmåla en stor grupp människor som offer och förtryckta, oförmögna att själva föra sin talan eller fatta beslut om sina liv, är väl rasism om något. Att den antirasistiska rörelsen kallar personer med invandrarbakgrund för ”husnegrer” när dessa har åsikter som är fel (det vill säga icke-vänster) är bara ännu ett bevis på den bakomliggande rasismen. Åsikter, kultur, värderingar, känslor, beror inte på hudfärg, utan på erfarenheter och personlighet.

Varken jag som vit eller Priscilla Ward som svart är oförmögna att lära oss nya saker eller förstå nya människor. Men vi båda, precis som de flesta människor, känner oss som mest trygga och bekväma i de kulturella sammanhang vi vant oss vid sedan barndomen.