Hem » Nyheter » Med anledning av påståenden i medier kring judar och samer
image_pdfimage_print

Helgen den 6-7 december höll Sverigedemokraterna sin Kommun- och landstingskonferens i Västerås. Över 800 sverigedemokratiska företrädare samlades för att diskutera riktlinjer för kommun- och landstingspolitik. Varvat med politiska debatter i plenum hölls även seminarier. Två av dessa, om partiets ideologiska grund, höll jag i. På söndagen, under mitt andra seminarium, närvarade också Niklas Orrenius, journalist på Dagens Nyheter (DN), och efter seminariet ställde han en hel del frågor kring ideologi och olika ideologiska resonemang. Detta resulterade i en artikel i söndagens DN under rubriken ”Den leende nationalismen”. Några av uttalanden från artikeln har sedan spridits vidare i andra medier där både tolkningar av dessa uttalanden och rubriksättningar lämnar mycket övrigt att önska.

Därför kan det vara på sin plats att förtydliga vad jag verkligen sade och menade.

Under mitt seminarium talade jag bland annat vår ideologis fyra beståndsdelar: demokrati, nationalism, konservatism och social rättvisa.

Demokrati betyder folkstyre och vår uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.

I likhet med stora delar av den tidiga, europeiska socialkonservativa rörelsen ser vi nationalismen som det enskilt viktigaste verktyget i arbetet med att bejaka den gemensamma identiteten och samhällets inre solidaritet. En av konservatismens mest centrala uppgifter är att slå vakt om välfungerande och djupt rotade gemenskaper. Nationen är enligt vår mening, vid sidan av familjen, det främsta exemplet på en sådan gemenskap. Mot bakgrund av detta betraktar vi nationalismen som en naturlig del av konservatismen och en central del av partiets ideologi.

Den nationalistiska ideologin är i allmänhet löst definierad och innebär i sin mest nedskalade form endast att den egna nationens intressen skall sättas i främsta rummet, att den egna nationen skall vara fri och suverän i förhållande till andra nationer och stater samt att statens gränser så långt det är möjligt skall sammanfalla med nationens utbredningsområde.

Vi ställer oss bakom dessa grundläggande nationalistiska principer, men vår definition av nationalismen innehåller också flera andra viktiga beståndsdelar, som är värda att i detta sammanhang poängtera.

Vår nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd ifrån alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra. Demokratin har vuxit fram inom ramen för fria och självständiga nationer och nationalstater och demokratin har i sin tur också bidragit till att stärka gemenskapen och minska konflikterna inom nationen.

Vår nationalism är universell i den bemärkelsen att vi tillerkänner alla nationer i världen samma grundläggande frihet och samma rättigheter som vi kräver för vår egen nation.

Vår nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.

Vår nationalism är pragmatisk och verklighetsanpassad. Vi betraktar de nationalistiska principerna som en färdriktning och ett rättesnöre snarare än som absoluta dogmer som i varje given situation skall tillämpas kompromisslöst och på kortast möjliga tid. Ideologier är skapade av människor och eftersom människan är ofullkomlig finns det heller inga fullkomliga ideologier.

Verkligheten är så komplex att nästan varje regel någon gång kräver undantag. Vi inser till exempel att det i vissa fall är nödvändigt att låta en stat omfatta flera nationer och att vissa nationer med hävdvunnen historisk rätt till det territorium de bebor saknar realistiska förutsättningar att kunna skapa och upprätthålla en egen stat.

Vi skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen, men anser samtidigt att alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter.

I december 1999 beslutade riksdagen att Sverige skulle ansluta sig till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och man erkände också fem nationella minoriteter och deras språk. De fem erkända nationella minoriteterna i Sverige är judar, samer, sverigefinnar, tornedalingar och romer. Gemensamt för minoritetsgrupperna är att de har befolkat Sverige under lång tid och att de utgör grupper med en uttalad samhörighet. De har även en religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet. De utgör därmed egna nationer inom den svenska staten.

Sverigedemokraterna anser att dessa erkända nationer skall undantas från allmänna assimileringssträvanden och ges långtgående kulturell autonomi. Denna autonomi får dock inte i något avseende stå i motsats till allmänna rättsprinciper, grundläggande mänskliga rättigheter eller demokratiska principer.

Det finns givetvis de människor, från dessa nationer, som helt eller delvis gått upp i den svenska nationen genom att anta en svensk identitet. Jag har själv släktingar som har samiska och judiska bakgrunder men som inte skulle betrakta sig själva som annat än svenskar.

Niklas Orrenius ställde mig frågan om man inte kan vara både jude och svensk, samtidigt. Jag svarade att jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar (det vill säga blivit en del av den svenska nationen) också till vissa delar lämnar sin judiska identitet. Jag betonade dock att gör de inte det behöver det inte vara ett problem eftersom de levt här under så lång tid i landet och är en erkänd minoritet. De kan alltså fortsätta leva här i Sverige med sin judiska nationstillhörighet och vara svenska medborgare. Detsamma gäller ju övriga erkända minoritetsgrupper. Vissa är dessutom judar enbart av religiös övertygelse medan andra är det även i nationell och kulturell bemärkelse.

Vi definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur. På samma sätt som de nationella minoriteterna definieras. Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den.

Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet. Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.

På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Vi tror att det bästa för vårt samhälle är att en så stor andel som möjligt av statens medborgare också har en svensk identitet. Vi inser och accepterar dock att det alltid kommer att finnas en viss andel av medborgarna som inte uppfattar sig som svenska. Vi ser inget större problem med detta så länge denna grupp är begränsad, accepterar svenska lagar, normer och traditioner och inte bidrar till ökad segregation och motsättningar. Problemet är när vi som idag har en ansvarslös massinvandringspolitik utan krav på assimilering. Vi vill ha en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik liknande den som rådde i landet fram till år 1975, där målsättningen är att invandrare skall ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter för att istället bli en del av den svenska nationen. Kärnan i assimilationstanken är att slå fast att den svenska staten inte är ett kulturellt vakuum och att den svenska nationens kultur i kraft av sin historia, med undantag endast för de nationella minoriteterna, är överordnad andra nationers kulturer inom den svenska statens område.

Det faktum att vi ser assimilering som möjlig och eftersträvansvärd är inte detsamma som att vi också ser den som okomplicerad. Assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och historien visar att det ibland kan ta flera generationer innan den är slutförd och i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget, utan leder istället till uppkomsten av segregerade och särkulturella samhällen. Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. Detta är en av de primära orsakerna till att Sverigedemokraterna förespråkar en långsiktigt ansvarstagande och begränsad invandring, i synnerhet ifrån länder där kulturen och värdegrunden starkt avviker ifrån den svenska.

I olika medier försöker man nu tillskriva mig en människosyn som jag aldrig gett uttryck för. Orrenius gör ett till synes tappert försök när han på ett listigt och mycket försåtligt sätt låter mina uttalanden kommenteras av en historiker som inte själv tagit del av sammanhanget utan endast fått läsa mina uttalanden. Detta har lett till att man sätter horribla rubriker som ”Björn Söder: Judar och samer är inte svenskar” och så vidare. Men menar man då att jag påstår att de inte är svenska medborgare, eller att de inte är en del av den svenska nationen? Och har jag överhuvudtaget sagt detta?

De som känner mig vet dessutom mitt starka engagemang för staten Israel och det judiska folket. Att då, som bland annat en krönika på aftonbladet.se gör, beskylla mig för att hålla mig med ”nazistisk retorik” är inte bara smaklöst. Det är dessutom en ren lögn.

BJÖRN SÖDER